Mario Vargas Llosa är en av Latinamerikas viktigaste intellektuella. Medan andra marxister bortförklarade det tog Vargas Llosa det på allvar och övergav sina idéer. Han kom fram till att det bara var genom öppenhet, både i politiken och i ekonomin, som man kunde rasera de privilegier och de sociala och etniska hierarkier han så ofta skildrat i sina romaner. Så han blev liberal.

"Han fick tidigt problem med sin egen marxism när

Castro införde de kubanska koncentrationslägren

och fängslade de homosexuella."

Precis när han ska förklara vad han egentligen tycker om president Lula i Brasilien avbryter sig Mario Vargas Llosa och frågar om det går för sig att ta av kavajen. Det är första gången jag intervjuar någon som tycker sig behöva fråga om det, och jag hade inte förväntat mig det av en av Latinamerikas viktigaste intellektuella, som genom sin romankonst ständigt nämns i Nobelprisdiskussioner. Det är inte bara en latinsk gentlemans artighetsritual, man märker snabbt en ödmjukhet i hela den nu 70-årige Vargas Llosas person. Den finns även i hans förhållningssätt till idéer och teorier, hans motvilja mot utopier och fundamentalism i politik och religion. Han fick tidigt problem med sin egen marxism när Castro införde de kubanska koncentrationslägren och fängslade de homosexuella. Kommunismen ledde inte till den frigörelse Vargas Llosa hoppades på.

Makten korrumperar

Vargas llosas hår är nu vitt. Han har hunnit se frihetskamp och maktmissbruk, förhoppningar och besvikelser, och han har skrivit flera av de vackraste skönlitterära skildringarna av det. Ett återkommande tema är hur makten korrumperar och svärtar ned idealen. Det är inget som liberalismen har varit immun mot, förklarar han. Ett stort problem är att 1990-talets reformer i riktning mot privatisering och frihandel inte i grunden ruckade på det gamla privilegiesamhället, menar Vargas Llosa: